Krisplanens syften är att skapa en krismedveten beredskap inför oväntade, allvarliga händelser för att minimera risken för kaos och fler olyckor. Vidare ska den hjälpa till i arbetet att omhänderta dem som drabbats av olyckor eller andra allvarliga händelser så effektivt och humant som möjligt och därigenom motverka stress för inblandade. Handlingsplanen ska ge föreningen möjlighet till ett snabbt och tydligt agerande som då minimerar risken för spekulationer.

Krisplanen och den sammansatta gruppen ska även användas vid andra kriser som orsakar massmedialt intresse.

Krisgrupp
Tyresö FFs krisgrupp består av vid varje tidpunkt vald ordförande, kanslichef samt sportsligt ansvarig. Initial kontaktperson är ordförande.

Ordförande 

Andreas Lövdahl

styrelse@tyresofotboll.se
070-4409044

Klubbchef

Robin Grandin

robin.grandin@tyresofotboll.se

Sportgruppen 

Jeppe Mauritzson 

jeppe@tyresofotboll.se

070-9558842

Krisgruppen måste snabbt kunna mobilisera de resurspersoner som situationen kräver. Vid olyckor är det viktigt att besluta om åtgärder i samråd med de närmast berörda. Kontakterna med massmedia dirigeras av ordföranden för att minimera risken för motstridiga och vilseledande uppgifter. Det är viktigt att de inblandade hela tiden delger varandra skeendet.

Krisgruppen arbetsgång
Den i krisgruppen som blir kontaktad ansvarar för telefonkedja till övriga i gruppen. Sammankalla krisgruppen, alternativt anordna telefonmöte. Följande ansvarsområden utdelas varje gång gruppen sammankallas:

Informatör:
Sammanställer aktuellt händelseförlopp och kunskapsläge fortlöpande, skriver protokoll vid alla möten samt ansvarar för att skriftligen informera följande:
styrelsen
partners
medlemmar
allmänheten via föreningens hemsida

Massmediekontakter:
Sköter alla kontakter med tidningar, radio, TV, nyhetsbyråer och webbtidningar. Se vidare avsnittet om massmediekontakter.

Psykosocialt ansvarig:
Planerar formerna för det psykologiska/medicinska omhändertagandet. Först kontaktas närmast berörda, i andra hand övriga. Vid behov av krisstöd hänvisas dagtid i första hand till primärvården, nätter och helger till psykakuten. Beslutar om eventuella vidare kontakter med anhöriga. Beslutar om eventuella hembesök.

Administratör:
Administratören har ansvaret för aktuella telefonlistor (inkl fritidsboende och e-postadresser) över involverade personer. För en journal, där alla händelser/insatser beskrivs kortfattat med angivande av tid. Samordnar telefonpassning på förbundets/föreningens kansli om sådant finns. Vid resor och liknande ansvarar administratören för att motsvarande listor upprättas över deltagare, ledare och deras anhöriga.
 

Möte om vad som hänt 

Samla krisgruppen och börja mötet med att fastställa vad som säkert kan konstateras har hänt. Besluta om vad som ska göras, av vem, när och tid för uppföljning.
- Skriv protokoll vid mötet.
- Starta en journal över alla händelser och insatser.
- Utvärdera och följ kontinuerligt upp insatserna.
- Informera öppet, sakligt och tydligt.
- Vid olyckor kontaktas polisen som har informationsansvar gentemot allmänheten.

Svårare olycka eller dödsfall
Första insatsen
- En person ansvarar för arbetsfördelning och utser:
- En eller två personer som tar hand om den skadade (välj dem med mest vårdkunskap)
- Lämna inte den skadade ensam!
En person larmar och möter även uttryckningen. Följande uppgifter ska lämnas när du larmar:
- Vem är du som ringer och vilket telefonnummer ringer du från?
- Vad har hänt?
- Var har det hänt, d v s vart ska räddningspersonal bege sig?
- Om platsen är svår att hitta för räddningspersonalen: var kan du möta dem och visa vägen? Var möts ni om det är terräng utan bilväg? Tänk på att helikopter och båtar kräver särskilda landningsplatser. Lämna deltagarförteckningen till räddningspersonalen.
- Hur många är skadade och hur allvarliga är skadorna?
- När hände det?

- En tar hand om de övriga i gruppen och informerar vad som hänt. 

- En tar hand om press och polis.
- En följer med transporten till olycksplatsen.
- En följer med transporten till sjukhus.
- Informera krisgruppen hemma.

Insatser efter olycka eller dödsfall
Skicka inte hem deltagarna! Samla istället gruppen på en plats där ni får vara ifred och informera så uttömmande som möjligt om vad som har hänt.

Informera sakligt om vad som har hänt. Spekulera aldrig om händelsen och dess orsaksförlopp.

Ge god tid för frågor och samtal. Ge alla som vill en möjlighet att komma till tals. Förvänta dig inte att alla ska reagera på samma sätt. Var tolerant.
Förbered deltagarna på att det är vanligt och normalt med reaktioner efteråt.

Uppmana dem att berätta för sina föräldrar/anhöriga vad som hänt så att de kan förstå eventuella efterreaktioner. Uppmana dem att tala om händelsen med anhöriga.

Kalla till återsamling direkt på morgonen dagen därpå om det är övernattning.

Informera krisgruppen om vad som hänt så att informationen kan spridas; avgör om en pressträff behövs och/eller om pressmeddelande ska gå ut.

Vid olycka kontakta anhöriga, klubbledare, förbund och eventuella motståndare. Vid dödsfall är detta en uppgift för polis eller sjukhus.

Diskutera behovet av präst eller annan andlig ledare.

Låt sådant som påminner om den som har avlidit vara orört för en tid framåt.

Stoppa inte undan föremål i tron att de ökar sorgearbetet – resultatet kan bli det motsatta.

Stöd stödjarna; allvarliga händelser kan ta hårt på krafterna.

Ordna dryck och förtäring.

Ställ in träning men samlas istället för att bearbeta händelsen.

Följ de drabbade hem, låt inte drabbade köra bil.

Vid dödsfall är det polis eller sjukvården som ska kontakta närmast anhörig. Kontakta anhöriga när det är bekräftat att de har fått dödsbudet.

Vid dödsfall utomlands ska UD kontaktas; ta även hjälp av svensk ambassad om sådan finns i närheten.

Förhållningssätt
Stöd människors egna läkningsresurser. Försök aldrig ge tillbaka det som är förlorat. Låt individen fritt uttrycka sina känslor. Lämna inte den drabbade ensam under den akuta krisen.

Försök inte trösta. Ord som ”Det är inte så farligt” blir till hån i den här situationen. Det här är kanske det farligaste och värsta som kunde hända för den drabbade. Hjälp anhöriga att sörja istället för att trösta.

Var nära och närvarande. Visa att ni ställer upp, att ni finns, att ni deltar. Våga visa er egen sorg och bestörtning.

Lyssna aktivt. Det finns inga, aldrig så välmenande råd som hjälper. Men lyssna, ta in och bekräfta känslan. Var delaktig.

Acceptera vrede och aggression under förutsättning att det inte orsakar ytterligare skada. Var beredd på starka känslor och även anklagelser.

Sök kroppskontakt. När man inget kan säga räcker det långt med att hålla en hand eller kramas.

Var inte rädd för gråten; den är kroppens eget sätt att uttrycka en stark känsla. Håller man tillbaka den stoppar man också känslan och då dyker den upp senare, ibland efter många år.

Hjälp med orden. Fråga försiktigt hur det var, vad som hände, hur det kändes. Ett sätt att få ur sig något av sorgen är att klä den i ord. Samtidigt är det första steget av en bearbetning som senare kan hjälpa en person vidare. 

Svik inte. Se till att ni finns kvar. Lämna ert telefonnummer och visa att ni när som helst är beredda att fortsätta samtalet.

Återkom. En stor sorg är inte klar med ett samtal. Ta själv ansvaret för att höra efter hur de drabbade mår; är de passiva, rent av i chocktillstånd; det räcker inte med ett telefonsamtal för att ta reda på detta. Träffa de drabbade.

Ge det tid. När den sörjande för elfte gången berättar samma sak är han/hon inte hjälpt av att höra: ”Det där har jag redan hört.” En del av bearbetningen består av att ”älta” det som har skett. När det är klart upphör upprepningen och den drabbade kan gå vidare i sorgearbetet.

Var dig själv. Försök inte vara psykolog, kurator eller präst. Det som behövs är i första hand medmänsklighet, medkänsla och omsorg.
Försök skaffa eget stöd så att hjälpen inte blir för betungande för dig själv.

Stötta anhöriga och andra
Försök att snabbt vara på plats och stötta anhöriga i hemmet alternativt hjälp till att finna annan anhörig som kan göra detta. Vid dödsolycka måste detta ske efter att polis har underrättat de drabbade.

Var en bra lyssnare – se ovan om ”Förhållningssätt”. Vid behov kontakta berätta för andra anhöriga (om den drabbade inte orkar själv).

Avlasta de anhöriga mot massmedia och andra personer.

Hjälp till att kontakta myndigheter.

Bistå med småsaker (handla, ringa arbetsplatsen o s v – minsta åtgärd kan vara för jobbigt för den drabbade).

Vilka övriga behöver stöd: vänner, klubbledare/-medlemmar, förbundsledare?

Efterbearbetning
Håll kontakten inom gruppen, både aktiva och ledare.

Håll koll på varandra; en person som inte hör av sig kanske har klarat krisen bra, men ”frånvaron/tystnaden” kan också bero på djup kris som orsakar apati.

Stötta varandra.

Håll kontakten med anhöriga.

Diskutera insatserna med inblandade och notera nya åtgärder.

Minnesstund 

Fundera på vilka som ska bjudas in och vad som förväntas? I allmänhet behövs en avskild plats, där man kan spela lugn musik och tända ljus. Själva olycksplatsen utgör ofta mötesplatsen, men tänk då på att det kan vara utomhus och svårt att skapa avskildhet. Anlita gärna en präst eller annan andlig ledare för att leda minnesstunden. De kan också bistå med råd och anvisningar för mötet, även om de inte medverkar. Beakta behovet av rätt andlig ledare beroende på religion.